Man ska följa sina drömmar.

 
Och jag har en återkommande dröm som jag tror kommer ifrån en målning jag såg en gång.
Den porträtterar en kvinnoliknande varelse med slutna ögon och fäst vid vad som idag
skulle kunna liknas vid en gasbehållare, ungefär lika hög som henne själv. I hennes
mun leds ett rör in och någonstans ur grenen leds ett annat ut.

Det är valår. Det talas förändringar överallt. Vi ska förändra och välja.
-Den lagen borde skrivas om!
-Det där huset borde flyttas!
-Hon borde fått det där jobbet!
-Och han har väl inte förtjänat det där huset!?

Olika grupper vill ändra olika saker. Du gillar rött och jag gillar gult. Det kommer vi
inte ifrån, och vi kan fortsätta dra åt olika håll allihopa och sakta färdas fram,
tillbaks, lite snett höger, och sen i cirklar. Men hur vore det att vara lite konsekvent
inför det faktum att vi aldrig kommer att komma överens?
För vad är all världens förändringar värda om man inte strävar efter ett fast mål? Efter
en plats där förändring inte längre vore nödvändig.
Hittills verkar ju inte en jävel nöjd.

Jag har fram till för inte så länge sedan funnit minnet och drömmen om målningen
motbjudande, nästan äcklande. Och funderat över om konstnären, HR Giger, verkligen känner
för liknande gestaltningar:
Människor kedjade till livsuppehållande maskiner, ur deras kroppar är ämnen utvunna och
förädlade till den ultimata motorn i näringskedjan. Fortbeståndet skulle kunna garanteras
genom implantat, inte en komplikation skulle komma att hittas i den konstanta Operationen.
En förlängning vore ickeexisterande brottslighet, missbruk eller övergrepp då inte en
störande känsla längre kunde spåras i den mänskliga hjärnan där inga individens egna behov
längre fanns. Inga inkorrekta avkommor avlade då genetiken vore kartlagd till perfektion.
Och hjärnan, bara ett spårämne i det totala, ett biologisk snedsteg, ett nödvändigt ont
man tvingats hantera på bästa möjliga sätt. En apparat man förvandlat till siffror och
ständigt utfodrade med de neurologiska stimulantia som krävdes för att den skulle hålla vid
liv humanoidens lekamen i sitt konstant produktiva tillstånd. Inte 1 felaktighet att längre
behöva räkna med i ekvationen vi kallade samhällskroppen.
Varpå resultatet av somliga skulle kallas samhällsdystopi.

Men dystopi vore i själva verket en vibrerande sjuklig underdrift av det här porträttet.
För skulle det här tillståndet betitlas korrekt så vore en Naturens Fullkomlighet aningen
närmare. Vad vi strävat efter i och med insikten om att allt faktiskt är ett.
Inte bara världen har blivit mindre. Hela universum är på väg att uppslukas av vad vi kallat
den Globala Byn, där en britt med ett telefonsamtal kunde dematerialisera en oönskad
produktionsenhet i stil med en stad i Indonesien.

Men för fullkomlighet krävs betydligt tydligare riktlinjer än de vi ser idag. Produktivitet
inte för ett syfte så banalt som ekonomisk tillväxt. Något långt högre; där man nådde in i
själva kärnan i tanken om att producera för att kunna fortsätta producera. Växa, för att
kunna fortsätta växa. Och att allt som skulle kunna hindra den fullkomligheten, vart litet
störningsmoment, inte längre vore.

Efter år av förvirring har jag idag funnit ro i min dröm. Min dröm om att det är dit vi ska,
där smärtsamma förändringar och val äntligen inte längre vore bekymmer.
Med lite målmedvetenhet skulle vi äntligen kunna vara på väg hem.
 
 
 

Pierre Bombus aka. Alice Blaha
Sätra 2006.