Det finns ett udda land på vår planet. Ett land vars statsmakt tycker om att kontrollera. Sedan 1993
             ger de styrande sin polismakt rätt att kontrollera sina medborgare ända in under skinnet, testa att
             allt står rätt till även i de inre substanserna. Ett land där staten inte bara har rätten att göra det,
             utan faktiskt också praktiserar den. Landet heter Sverige.
 

             Sverige har en mycket speciell polisstyrka vars motsvarighet inte finns
             någon annanstans i världen: Ravekommissionen. En grupp om 18 unga
             målmedvetna poliser som inte finns till för att bekämpa ett problem utan en
             kultur - ravekulturen - en ungdomsrörelse som blir allt mer marginaliserad.
             Det handlar om västvärldens enda kulturpolis. En unik företeelse.

             Ravekommissionens uppdrag är att minska det utbredda
             drogexperimenterandet bland ungdomar i Stockholmsområdet. Sedan
             kommissionens start i november 1996 finns emellertid ingenting som tyder
             på att ungdomars bruk av droger har gått ner. Tvärtom, unga människor
             fortsätter att konsumera mer av allt, såväl alkohol som narkotika. På
             mottagningen Maria Ungdom i Stockholm togs 1500 ungdomar in under
             1997, vilket var 300 fler än 1996.

             Kommissionens kritiker menar att den unga polisstyrkan för med sig lite
             gott men mycket ont, att dess integritetskränkande kontroller och
             systematiska övervakande av varje ravetillställning har en förödande effekt
             på ravekulturens positiva värden och innebär ett finslipat förtryck av unga
             människor som valt en annorlunda livsstil. Nu varnar socialarbetare för att
             om inte Ravekommissionen läggs ner eller byter arbetsmetoder så kommer
             vi snart att se mängder av hatiska ungdomar vandra i OS-bombarens
             fotspår.

             - Det kokar bland ungdomarna, säger fältassistent Jan Quarfordt som jobbat med raveungdomar i över sex år. Nu
             har det gått för långt. Före Ravekommissionens tid pratade ungdomarna om musik, dans, TV, tjejer, killar, kläder, och
             förvisso också en del om droger, men sedan Kommissionen startade är polisen och Ravekommissionen det enda
             samtalsämnet. Kommissionen dödar en kultur som har väldigt många positiva drag som det borde ligga i samhällets
             intresse att försöka suga upp i stället för att kväva.

             Upplöste fester

             Ravekommissionen bildades som ett direkt resultat av de problem polisen hade att hantera vid de omskrivna
             festerna vid danspalatset Docklands i Stockholm i mitten av 1990-talet, där man vid flera tillfällen slog till, upplöste
             festerna och fann att "narkotiska preparat sprider sig i rave- och ungdomskretsar i en omfattning som är
             alarmerande" Kommissionen har tidigare fått sitt mandat förlängt i sexmånadersperioder, men alldeles nyligen
             förlängdes uppdraget i ett slag till den 1 februari 1999 och därefter blir Ravekommissionen sannolikt permanent hos
             Stockholmspolisen.

             Grundidén är att "upptäcka missbruk tidigt", för att snabbt göra föräldrar och socialtjänst uppmärksamma på
             problemen. Det innebär att man praktiserar den sällsynta metoden att i lika hög grad koncentrera sig på brukare som
             langare, och många av de ungdomar man griper är sådana som testat en drog för första gången och aldrig tidigare
             varit i kontakt med polisen. Kommissionen kartlägger Stockholms alla ravetillställningar, de civilklädda spanarna
             finns med på alla större danser, och arbetsmetoden går bland annat ut på att plocka in ungdomar till polisstationer
             för kontroll genom blod- eller urinprov.

             Kommissionens arbetsmetoder saknar, såvitt Arbetaren kunnat utröna, motsvarigheter i västvärlden och möjliggörs
             av den hårda svenska narkotikapolitiken. Metoden - att polisen, utan att den aktuella personen utsatt en annan
             människa för fara, kan krypa innanför kroppen på medborgarna för att kontrollera tillståndet i de inre substanserna -
             blev möjlig efter en lagändring av den borgerliga regeringen 1993. Inga andra jämförbara demokratiska länder
             praktiserar något liknande. I några andra västländer är narkotikabruk kriminaliserat, men inget annat demokratiskt
             land kontrollerar aktivt sina medborgare på det här sättet.

             Under 1997 ingrep Ravekommissionen mot 1214 ungdomar, och av dessa togs 837 med till polisstation för kontroll.
             För att Ravekommissionen på detta sätt ska få frihetsberöva personer krävs att de har en "skälig misstanke om
             narkotikabrott".

             Men många ungdomar kritiserar nu Kommissionen för att ingripa godtyckligt. Den 27 december greps Tomas Lilius på
             den stora ravefesten Mindscape i Stockholm när han var på toaletten för att ta sin astmamedicin.

             - Två poliser från Ravekommissionen kom in och frågade vad jag höll på med. "Jag tar min medicin", svarade jag.
             "Vad är det för medicin och vad tar du den för", sade de. Sedan tog de ut mig för kroppsvisitation och tog med mig till
             Västberga polisstation för provtagning. Därefter beslagtog de medicinen och jag blev "skäligen misstänkt för
             narkotikabrott". Senare på natten fick Lilius ett astmaanfall, men kunde hjälpas av polisens läkare.

             Han säger att han blivit tagen av Ravekommissionen fyra gånger med hänvisning till att han sett påverkad ut. Varje
             gång har han blivit testad och aldrig har man hittat någonting vare sig på honom eller i honom. Efter ingripandet på
             Mindscape - då polisen totalt frihetsberövade 66 personer - släpptes han efter några timmar och fick på egen hand ta
             sig tillbaka till festen. När testresultatet kom visade det att Lilius var opåverkad.

             - I sin rapport har de skrivit att jag var "tydligt påverkad av narkotika". Så man undrar ju: Hur i helvete kan jag vara
             påverkad av narkotika när jag inte har någonting i mig?

             Får inte sägas i Sverige

             Jan Quarfordt är avskydd av Ravekommissionen. Han har vid flera tillfällen skarpt kritiserat Kommissionen i media
             och menar att satsningen slår helt felt, att Kommissionen håller på att krossa en i stora stycken mycket bra - om än
             annorlunda - ungdomskultur medan missbruket av droger fortsätter precis som förr, fast hemma i folks lägenheter.
             Ravekommissionen dödar festerna och genererar knarkarkvartar, menar Jan Quarfordt. Polisen anklagar Quarfordt
             för att vara "otydlig", vilket för polisen och svensk politisk konsensus är detsamma som att vara drogliberal, en
             ståndpunkt svenska myndigheter inte vill höra talas om. Något Jan Quarfordt är väl medveten om och därför
             poängterar han gång på gång att han inte talar för någon annan än sig själv.

             - Jag är absolut ingen extrem drogliberal. De här drogerna de experimenterar med är ibland otroligt starka och kan
             ställa till det alldeles förbannnat i folks liv. Så visst har vi ett stort problem. Men jag tror inte att det bästa sättet att
             möta det är att ta folk i örat och så högt som möjligt skrika: "Lägg av med det där!" Jag tror inte på den metoden.

             - Jag tror nog att många beslutsfattare är medvetna om att det här inte är ett särskilt bra sätt att få ordning på
             problemet. Däremot är det förstås politiskt väldigt effektivt, man visar på handlingskraft. Man har ett jätteläskigt
             problem, och att då kunna visa att man gör någonting är förstås bra för vissa. Sedan tycks det spela mindre roll vilka
             resultaten blir.

             För att Ravekommissionen ska kunna plocka med någon till polisstationen för urinprov måste de först ha - som
             poliserna själva uttrycker det - "byggt upp en misstanke" om att personen är påverkad, vilket alltså är ett brott i
             Sverige. Detta görs genom ett antal "tecken" varav ett av de vanligare är att kontrollera pupillernas storlekar på
             folk, ett annat är att kolla om de dansande ungdomarna "flipprar med fingrarna". Riktigt vad som menas med detta är
             inte alldeles solklart men Ravekommissionens spanare anser det hur som helst vara ett av de mest avgörande tecken
             på drogpåverkan. Ett tredje är muntorrhet. Ett fjärde är, som Ravekommissionens nytillträdde chef Janne Magnusson
             uttrycker det på omisskännligt polisspråk: "spända käkar som arbetar i sidled". Jan Quarfordt tycker att
             Kommissionens ihärdiga kontrollerande har tagit en lätt bisarr vändning. Dansar man som en dåre i flera timmar,
             säger han, så är det kanske inte så konstigt om man blir lite torr i munnen.

             - Det är klart att ungdomarna bli nojjiga för hur de ska uppföra sig, självklart. De kommer till ett ställe och har
             kanske betalat hundra eller två hundra spänn för att komma in. Man har gjort sig fin för kvälllen, är på gott humör
             och har förväntningar. Att då hela tiden behöva tänka på att du inte får vara torr i munnen, inte får slicka dig om
             munnen, inte flippra med fingrarna, inte röra dig på vissa sätt, för att då kan det uppfattas som ett "tecken" och då
             får du avbryta kvällen och åka med till polisstationen och vara där i ett par tre timmar och sedan ta dig tillbaka på
             egen hand om det går. Det är klart att detta skapar en jävla massa otrivsel. Vilka vuxna människor skulle finna sig
             att bli behandlade på det här sättet ute i kroglivet?

             Jan Quarfordt menar att vuxenvärlden reagerade med ryggmärgen när ravekulturen kom till Sverige och började
             växa sig stark i början av 1990-talet. Det var inte bara drogerna som skrämde utan hela konceptet. De vuxna
             häpnade inför det främmande beteendet: ungdomar söp inte, slogs inte, även pojkar dansade, kanske till och med
             varandra, dessutom dansades det långt in på morgonen, ibland till och med långt in på nästa dag. Det sista ansågs
             som omöjligt utan droger och plötsligt blev det legitimt att satsa stora polisresurser på att krossa kulturen. Nu är
             Ravekommissionen på väg att tvinga rörelsen under jord, menar Jan Quarfordt.

             - Att flera hundra ungdomar mellan 15 och 25 kan samlas och vara tillsammans en hel natt utan att man slår
             varandra på käften och börjar bråka finns ingen annanstans. Jag har sammanlagt varit på kanske 300 fester och jag
             har ännu aldrig sett någon slå till en annan, aldrig. Jämför det med när man går ut på krogen och två snubbar slår
             ihop axlarna i en trappa! Jag tycker det är något att bygga på i det här våldsamma samhället, sådana möjligheter ska
             man förstås ta vara på och odla vidare.

             Han menar att vuxenvärldens skräck inför det ymniga droganvändandet inom ravekulturen är överdrivet och att
             polisen borde satsa mer resurser på andra håll, innekrogarna i city till exempel, som Café Opera och SpyBar.

             - Kommissionen är nog där också. Men jag tror inte metoderna är lika tuffa där. Det är ju ett helt annat klientel där
             man kan vänta sig ett helt annat motstånd om man går för långt och kränker folk. Ravefolket består ju av väldigt
             unga och snälla typer, det är lätt för polisen att ge sig på dem. Polisen kan gå väldigt långt innan de reagerar.

             Av de nästan tusen personer som Ravekommissionen frihetsberövar och tagit urinprov på sedan starten har enligt
             deras egna uppgifter 90 procent visat sig ha narkotika i kroppen. Många, däribland polisen, tycker att det är en siffra
             som visar att Kommissionen trots allt prickar rätt i de flesta fall, och att det faktum att 10 procent oskyldiga blir
             frihetsberövade är något man får leva med. Jan Quarfordt håller inte med.

             - Jag tycker det är för mycket att missa vart tionde. Det betyder ju att de under bara drygt ett års arbete har plockat
             in ungefär hundra oskyldiga personer, som blivit gripna, fått göra urinprov och varit misstänkta i över en vecka innan
             provsvaret kommer. Det sjuka är att polisen meddelar socialen direkt i stället för att vänta på det definitiva
             provresultatet. Föräldrar har alltså helt i onödan blivit meddelade att deras unge är misstänkt för att vara knarkare,
             en sådan sak ställer ju till enorma apparater hemma hos folk.

             Förbjuder välbefinnande

             Oscar är 21 år och knarkare. Åtminstone enligt det samhälle han börjar känna sig allt mer främmande inför. Själv
             har han svårt att identifiera sig med rollen. För tillfället går han en desktop publishing-utbildning och för ett par år
             sedan gick han ut samhällsvetenskaplig linje på gymnasiet med 4,1 i snittbetyg. Därefter har han läst
             litteraturvetenskap på universitetet.

             -Jag är inte mer knarkare än någon som super, fnyser Oscar. Den svenska uppdelningen av droger är idiotisk. Allt
             som är illegalt kallar man narkotika, och om man tar något som inte är lagligt är man missbrukare, även om man
             bara testat en gång. Brukare är man av alkohol och tobak, missbrukare är man av det som är illegalt. Helt sjukt.

             Han är en typisk ravare. Kommer från övre medelklass, tidigare okänd hos polisen, har alltid varit skärpt i skolan,
             varken röker eller dricker, därför att han "inte gillar droger som är fysiskt beroendeframkallande".

             - Däremot tar jag andra droger ibland - ecstasy, LSD eller svampar, därför att de tillsammans med dans och
             technomusik ger en helt otrolig upplevelse. Det höjer min livskvalité. Dessutom, säger Oscar, är till exempel LSD
             mycket billigare än alkohol.

             LSD är fantastiskt billigt. Man kan få en stark tripp för hundra spänn. Den kan delas på fyra, det blir 25 spänn för en
             riktig fet berusning som räcker en hel natt.

             Förra sommaren greps han med tolv LSD-trippar i fickan vid en ravefest på en liten ö i Mälaren. Det blev två
             månaders fängelse. I dag verkar han nästan oberörd av straffet, och han säger att han varken tar mer eller mindre
             droger nu än då.

             Efter en tids drogexperimenterande konstaterade Oscar att allt han fått lära sig om droger i skolan var större eller
             mindre lögner, och sedan dess har han svårt att ta säväl polisen som politiker på allvar.

             Sedan Internet blev en självklarhet för Oscar och andra ungdomar har det blivit allt lättare att tillgodogöra sig den
             diskussion om en liberaliserad hållning till lättare narkotika som förs på andra håll i Europa. I september förra året
             började den ansedda brittiska söndagstidningen Independent on Sunday bedriva en kampanj för legalisering av
             cannabis. Kampanjen stöds av många kända ansikten - såväl artister som parlamentsledamöter - och varje söndag
             publiceras utredningar och rapporter med fakta om cannabisrökning och på tidningens sidor förs en livlig debatt om
             fördelar och nackdelar med legalisering. Uppgifterna sprids blixtsnabbt på olika mailinglistor och diskussionsplatser
             på Nätet, där Oscar och likasinnade hånar och raljerar "Sveriges officiella hållning i narkotikafrågan".

             Ett exempel är det senaste förslaget från socialdepartementet - att skapa en så kallad "euforilag". Det är ett försök
             att komma åt alla de nya hallucinogena svampar och andra ännu icke narkotikaklassade preparat som importeras i
             allt högre grad eller kan plockas direkt ute i de svenska skogarna. Problemet politikerna fått på halsen är att alla
             preparat som de tycker borde vara förbjudna inte är "starkt vanebildande", vilket i dag är ett nödvändingt kriterium
             för att ett preparat eller en svamp ska kunna narkotikaklassas. I maj kommer regeringen att lägga en proposition
             som går ut på att man ska vidga narkotikadefinitionen så att allt som innehåller något "euforiserande ämne" ska
             kunna narkotikaklassas och därmed förbjudas. Eftersom regeringen tycks helt ointresserad av huruvida preparatet
             faktiskt är farligt eller inte utan bara koncentrerar sig på om det kan skapa viss "eufori" - ett ord vars synonymer
             enligt ordboken är "välbefinnande" eller "lyckokänsla" - är det inte bara Oscar och hans kompisar utan också en del
             seriösa narkotikaforskare som har svårt att hålla sig för skratt.

             Men när man blir kroppsvisiterad av Ravekommissionen och får stå med byxorna nerdragna är det lätt att hålla sig
             för att skratt. Kommissionen har hela våldsapparaten i sin hand. Det är ett faktum. Oscar har blivit gripen flera
             gånger utan att ha varit påverkad, och han ser Kommissionen som det mest primitiva uttrycket av vad han upplever
             som politikernas totala drogparanoia.

             - Deras arbete påverkar endast på ett sätt, säger han. Ungdomar bygger upp ett hat mot statlig överhet. De agerar
             som fascister. Folk tar inte mindre droger, men de tar dem hemma. De förstör för folk som vill ha roligt på ett nytt
             sätt, i en form de inte känner igen.

             Ravefolket ljuger

             Onsdagen den 18 februari klockan elva på förmiddagen ringer jag upp Ravekommissionens kontor hos Nackapolisen
             i Stockholm för att söka David Beukelmann eller Patrick Ungsäter, två killar som varit med ända sedan starten i
             november 1996.

             - Tyvärr, säger en kvinna. De är ute på husrannsakan. Jag kan tyvärr inte säga när de är tillbaka.

             Husrannsakan, får jag veta, är numera ett rent rutinärende för Ravekommissionen. Bara under 1997 har
             Kommissionen gjort över tusen husrannsakan hos ungdomar i Stockholmsområdet. Alltså ungefär tre om dagen sju
             dagar i veckan. Något dokumenterat beslut från åklagare behövs inte för att gå in, ett muntligt OK på telefon räcker.
             Eller, om Ravekommissionens unga poliser - medelåldern ligger på 28 år - inte tycker sig hinna ta kontakt med
             åklagare, kan de själva fatta beslut om att bryta sig in. Det enda som krävs är att poliserna anser sig ha "byggt upp
             en skälig misstanke om narkotikabrott".

             När jag dagen därpå får tag på David Beukelmann förklarar han sin syn på narkotika. Han hatar narkotika, och han
             vill slippa se knarkare i sin omgivning. Han ser narkotika som samhällets avgjort allvarligaste problem. Får man bukt
             med knarket så löser sig mycket annat av sig självt, säger han, och flera gånger under vårt samtal upprepar han att
             han "brinner" för sitt jobb.

             - Jag har varit i så många kvartar och sett så mycket elände, säger David Beukelmann. För mig är det här ett patos.
             Narkotikan är verkligen kampen i samhället.

             Hans uppfattning är att all narkotika är livsfarlig. De allt tätare rapporterna om cannabisrökningens relativt
             moderata skadeverkningar jämfört med alkohol ser han ingen anledning att ta till sig. Alkohol är alkohol och knark är
             knark. För David Beukelmann är skillnaden oändligt stor. Själv har han aldrig testat någon drog, det behövs inte,
             eftersom han redan vet vad som händer. Och det gäller allt, cannabis som heroin.

             - Jag behöver inte hoppa ut från Eiffeltornet för att förstå att det gör ont att landa, säger han. Har jag elementära
             kunskaper om fysikens lagar så vet jag att det kommer att göra ont när jag kommer ner. På samma sätt är det med
             narkotika, eftersom jag vet hur det kemiskt fungerar så vet jag att det är farligt.

             David Beukelmann är, till skillnad från sin högste chef länspolismästare Gunno Gunnmo, inte säker på att den totala
             konsumtionen av narkotika bland ungomar har minskat till följd av Ravekommissionens arbete.

             - Det är svårt att bedöma, säger han. Men den öppna hanteringen av narkotika på klubbar och krogar i Stockholm har
             blivit betydligt mindre sedan vi började arbeta. Man kan ju i och för sig säga att folk bara har börjat knarka i smyg i
             stället, och till viss del stämmer nog det. Men våra resultat är i alla fall positiva därför att ungdomar som inte tar
             droger inte i lika hög utsträckning exponeras för narkotika, och det i sig är positivt, eftersom man då löper mindre
             risk att halka in på det här. Vi vet folk som på grund av våra ingripanden har fått en bättre riktning på sitt liv. Det
             finns inget statistiskt material på det. Men vi känner till sådana fall, och även om det bara skulle vara en eller två så
             är det bättre än inget.

             Han menar att ungdomarnas beskyllningar om att han och hans kollegor skulle förvandlat det uppdrag de fått av
             samhället till personliga korståg mot narkotikan och att de är onödigt hårdhänta och gör en massa godtyckliga
             kroppsvisitationer som egentligen inte har laglig täckning är helt absurd. Han blir upprörd när han beskylls för att
             vara brutal.

             - Vadå brutal? Va fan betyder brutal? Skulle vi misshandla folk eller vad är det frågan om?

             David Beukelmann menar att raveungdomarna fabricerar en massa historier om övergrepp som de påstår att
             Kommissionen har gjort och att det till och med finns fejkade intervjuer med dem som sprids på Internet.

             - Att kontrollera folk är vårt jobb, och skulle man kunna veta på förhand och på långt håll se att folk är påverkade så
             skulle man ju aldrig behöva närma sig dem. Nu är det inte så. För att utröna om någon är påverkad måste man prata
             med människan. Vi försöker alltid göra det mötet så lite obehagligt som möjligt. Men ibland blir det inte så trevligt
             som man skulle vilja, och det är inte alltid det beror på vårt uppträdande. Inom andra polisiära enheter förekommer
             mycket mer våld än hos oss. Därmed inte sagt att det är för mycket på andra håll.

             David Beukelmann upprepar flera gånger att han inte har några problem att se ravekulturens positiva värden. Bråk
             och fylla, säger han, stöter Ravekommissionen nästan aldrig på. Själv gillar han technomusik och medger att en bra
             ravefest är en enormt maffig ljud- och ljusupplevelse.

             - Vi är inte ute efter den här kulturen. Det måste jag bestämt förneka. Vi bekämpar inte ravekulturen, det som sätter
             käppar i hjulet för kulturen är narkotikan. Ravekulturen klarar inte av att själv sanera sig från det här, och då måste
             samhället göra något, det är där polisen kommer in. Det är inte polisen som förstör, det är de som använder
             narkotika som gör så att vi måste stänga festerna.

             Namnet - Ravekommissionen - är emellertid ett faktum som ingen kan förneka. Att det innebär en stämpling av en
             hel ungdomskultur som i sig brottslig har David Beukelmann viss förståelse för. Man, säger han, nu är namnet så
             inarbetat och effektivt att man tänker behålla det.

             - Det är en petitess i sammanhanget. Vad en polisiär enhet heter är av ganska underordnad betydelse. Men skulle vi
             börja om från början skulle vi kanske välja ett annat namn, det håller jag med om.

             Övergående trend eller utrotningshotad kultur

             Att Sverige valde den unika modellen att kriminalisera inte bara innehav utan också bruk av narkotika 1988 och
             sedan skärpte lagen 1993 så att det gjordes möjligt för polisen att kontrollera hur det står till även innanför skinnet
             på medborgarna har onekligen fått konsekvenser för den personliga integriteten. Allra störst konsekvenser tycks
             beslutet ha fått för de ungdomar som älskar dans och haft oturen att falla för just technomusiken.

             Ullix - hon vill inte ha sitt efternamn i tidningen - driver det nyöppnade ravestället Industry i södra Stockholm. Hon
             pratar om regelrätt förföljelse, och om polisen menar något med att det inte handlar om en kulturpolis vore ett
             klädsamt första steg att byta namn, säger hon.

             - Hur ska föräldrar våga låta sina barn åka på ravefester när de kan läsa i tidningarna att samhället har satt in ett
             helt poliskommando för att bekämpa rave? Ravekommissionens namn stämplar hela rörelsen. Rave blir synonymt
             med knark.

             Ravekulturen är utan tvekan hotad. Om det beror på Ravekommissionens hyperaktiva kontrollerande, narkotika eller
             helt enkelt en trend som håller på att ebba ut råder det delade meningar om. David Beukelmann tror på förbud, hård
             kontroll och ser inga problem att rättfärdiga sina arbetsmetoder. Han menar att allt prat om personlig integritet och
             individens frihet är flummiga myter. Helst vill han utöka statens befogenheter än mer, och föreslår ett totalförbud för
             alkohol som nästa steg.

             - Ja, säger han. Skulle jag få bestämma så tror jag nog det vore bäst.

             Jan Quarfordt är allvarligt oroad för framtiden. Han menar att Ravekommissionens poliser är oerfarna som
             människor, och tenderar att uppföra sig som indoktrinerade soldater.

             - Jag tycker man skulle få dem att tänka lite längre. De rabblar som papegojor: "tidig upptäckt, avbryta missbruk,
             beivra missbruk, förbjudet, sätta fast, rädda människor, etc, etc". Det är ett rätt kort perspektiv. Man räddar inte
             människor så här. Ravekulturen måste mötas med respekt och dialog. I stället förstärker man och permanenterar
             subkulturen och utanförskapet. Och det är ju verkligen inte bra om vi får grupper av unga människor som känner
             större lojalitet med Hells Angels än med vår svenska polis. Då börjar det verkligen bli otäckt.
 

             av Magnus Linton
 

             Arbetaren nr 9 1998