Knarket räddade hans liv
 

     John, 19, kände att han inte hade gjort något med sitt liv.
     Han var självmordsbenägen och helt utan livslust. Då
     började han knarka. Det blev en vändpunkt i hans liv.

     - Nu balanserar jag inte på broräcken lika ofta.

Varför var du självmordbenägen?
- Typ, när hela världen känns som att den är riktad emot en, allt är fel,
mindrevärdeskomplex och så vidare... Kändes som om jag inte hade gjort
något med mitt liv, totalt misslyckats med allt.

Men något måste du gjort, vad har du pysslat med hela livet?
- Ingenting, det var där problemet var. Spelat Nintendo, typ.

Vad var det som fick dig att ta steget att börja knarka?
- Mycket nyfikenhet, nya upplevelser. Kanske kunde jag ta igen vissa
grejer som jag hade missat under min uppväxt.

Och du menar att detta fick dig att vilja leva igen?
- Till mycket stor del, det gav mig hopp om att det kanske fanns några
roliga grejer kvar i livet.

Hade du inte upplevt något roligt innan?
- Inte enligt mig. Inbiten datanörd i 16 år, typ, fortfarande oskuld, inget
festande, och så vidare, och så vidare. Hade misslyckats med skolan,
misslyckats med förhållanden. Det vill säga: jag hade aldrig några. Det
fanns åtminstone en grej jag var bra på, droger. Kunde mycket.

När började du ta dem? Vad var det du tog?
- Det jag brukar säga, när jag var 16 år. Har man inte hållit på länge så inger
det ingen respekt, folk tror att man inte kan eller tål någonting. Sanningen
är sommaren mellan tvåan och trean (i gymnasiet, vid 18 års ålder, reds.
anmärkning). Det är alltså cirka ett och ett halvt år sen nu.

Vem eller vilka är det du pratar med om droger? De du vill inge respekt?
- Typ, de jag knarkar med. De som jag började med var gamla klasskamrater.
Eller nja, det var bara en från typ mellanstadiet. Visste inte att han höll på
men vi kom in på det någon gång, så kom vi fram till att vi skulle knarka
ihop. Då så trodde han i och för sig att jag hade gjort det några gånger
innan. Dock inte E (Ecstasy, reds. anmärkning) vilket var den första drogen
som jag testade, så att säga. Han trodde jag hade rökt några gånger innan.

Det hade du inte.
- Nepp.

Har den vänskapskretsen expanderats sen dess?
- Mycket. Lärt känna mycket nytt, konstigt och framför allt roligt folk. Inte
bara massa internetnördar som bryr sig om hur mycket man kan kyla en
Athlon för att dubbla dess prestanda, typ.

Bryr du dig om hur mycket man måste kyla en Athlon för att dubbla dess
prestanda?
- Inte ett skit. Jag har ingen Athlon, säger han och ler.

Om du hade en.
- Då hade det varit intressant. Jag är som sagt fortfarande samma gamla
datanörd, bara det att jag festar nu också.

Så egentligen är det enda felet på dina gamla vänner att de inte knarkar?
- Inget fel på det i den benämningen, jag tycker att det är bra att de inte gör
det. Tror inte att de skulle klara av det.

Dina nya vänner, har de gett dig mer bekräftelse?
- Nae, det är väl egentligen mestadels ganska ytliga vänner, bara folk som
går ihop och röker lite, och så.

Men du har roligare med dem än du hade med internetnördarna?
- På helger - ja. Jag spenderar inte vardagar med jonkarpolarna, liksom.

Okej, så på vardagarna är du med dina "gamla" vänner, eller?
- Precis. Finns ingenting som säger att man måste bryta med dem bara för
att man har fler vänner.

Vilken grupp vänner betyder mest för dig?
- Datanördarna.

Hur mycket, och vad, brukar du ta?
- Varierar lite. Vad jag tar? Uj uj uj, tar vi sen. Hur mycket? Typ, i
snitt så är det väl varannan helg eller något. Vad... uj uj uj. Totalt,
typ... jag har väl testat cirka 60 olika substanser, mestadels psykadelier.

Och det är?
- Hmmm, DMT är väl den mest kända av dem. Salvorium A & B, 2c-* och så
vidare. Psykadelier.

Vilka effekter ger de?
- Ungefär samma som LSD, fast DMT ger mycket kortare och intensivare
rus. De andra ger bara olika "former" av rus, eller vad man ska säga.

Tror du att du kommer sluta knarka?
- Man gör bara saker så länge de är roliga. Ifall man fortsätter efter det, då
är man inne i ett beroende. Mindre bra sak. För mig har det på många sätt
förlorat sin charm, jag har gjort det mesta inom det området nu. Det enda
som jag fortsätter med just nu är E och Röka (cannabis, reds. anmärkning).
E är överlägsen favoritdrog. Jag har aldrig någonsin fått uppleva "lycklig
kärlek", och E är ett väldigt bra, och intensivt, substitut för detta.

Är det något annat än knarkandet som dämpat din ångest?
- Hmmm, allt som tar bort mig från "verkligheten"; sitta och snacka, sitta
och surfa, och så vidare. Så länge jag inte har tid över för mig själv, då
börjar jag tänka. Så fort jag börjar tänka så blir jag nere.

Tänker du aldrig glada tankar? Finns det ingen optimism någonstans?
- Inte när jag är för mig själv, mycket sällan. Kanske har det hänt något bra
en dag, som muntrar upp mig, men den tanken kan hålla mig glad i cirka tio
minuter, sen så övergår det till ångest igen. Självömkan och andra patetiska
aktiviteter.

Kan du ge exempel på sådana ljusa händelser?
- Hmmm, det finns en tjej som jag var, och förmodligen är, kär i. Hon hade
den effekten på mig. När jag var runt henne så var allt ljust, ljuset stannade
kvar ganska länge efter att jag "skiljts" från henne också. Så länge jag fick
vara med henne bara några minuter, prata lite och så vidare, var jag glad.

Men det blev aldrig något?
- Nepp, var för feg för att fortsätta. Jag lyckades klämma ur mig det en gång
när jag blev full, men fick mindre positivt gensvar. Hon hade inte samma
känslor för mig så att säga.

En klassiker.
- Minst sagt.
Hon var även den första tjejen jag kysste. Då var jag glad. Senare den
kvällen strulade hon även med en annan kille. Var mindre glad då.

Är hon den enda du kysst också?
- Hmmm, på sätt och vis... Den enda jag brytt mig om, så att säga.

Din familj?
- Vad är det med dem?

Känner du ingen omsorg för dem?
- Typ, jag älskar dem och jag vet att de älskar mig. Jag får mycket "kärlek"
här hemma, så att säga. Vi bråkar aldrig, grälar aldrig. Det enda vi gör är
typ... inget dumt. Småretas naturligtvis, och visst kommer det någon liten
dispyt när telefonräkningen kommer och så, men det är allt. Vi är en väldigt
glad familj.

Är inte det "lycklig kärlek" då?
- Inte den typen av kärlek som jag behöver i mitt liv just nu