Bok recension: Jag jag jag - Unni Drougge.

Huvudpersonen Sophie känner väldigt mycket att hon är kvinna. hon talar mycket om sin 
och andra kvinnors kvinnlighet. 
Och från ett utifrånperspektiv är det kul att få möjlighet att se in och lära sig mer 
om saker man inte tidigare visste.
Och eftersom jag själv är man, inte kvinna, så kan jag alltså inte säga hur kvinnor 
tänker och funkar. Men jag till skillnad från Unni, betvilar att alla kvinnor tänker 
och funkar på samma sätt, vilket Unni till och från verkar tro. Visst beskriver hon både 
mer och mindre sympatiska kvinnor, de osympatiska är ofta lesbiska och rätt korkade,
men de är fortförande så jävla kvinnliga. 
Sophie själv har en dröm om den stora kärleken. Och stora kukar. En dröm hon säkert 
delar med vissa, men med risk för att sätta storleken på min egen kuk i blåsväder måste 
jag tala om att jag tror att många människor, kvinnor som män, har en annan längtan, 
efter något annat.

I övrigt är det ju en målning av ett lite myspunkigt sjuttiotal jag aldrig fick uppleva 
men levt i skuggan av under hela mitt liv. Och den målningen är helt sjysst och givande, 
rolig och personlig som fan: boktiteln avslöjar ju att det handlar rätt mycket om en 
viss person. Språkligt är boken en jävla godispåse om en händelsefull tillvaro med stor
koll och mycket tankar. 

Förmodligen är hon själv medveten om -och att hon genom att skriva på det här sättet 
visar att hon gått vidare ifrån- den här synen på resten av mänskligheten som nästan 
parodiskt platt.

Betyg: Det framgår, gör det inte?

Mosqua.