"vem är du vem är jag levande kadaver"

eller: "Att sluta röka cannabis kan vara precis så här kul".
eller: "skitsnack det här har inget med knark att göra jag
bara hoppades det så att jag kan peka på något enkelt och
säga puhst!"

Av: fj4w90ths0sssssssssss
För: sätraligan
 
 

 Jag satt idag och gjorde ingenting, jo föresten. Jag intog, jag intog text ur
en klase papper, det var en så kallad bok. Visst verkar det här ta en ganska
intellektuell vinkel? För vid det här laget är det meningen att en text ska
börja ta sin vinkel. Det har jag lärt mig. Hm, kanske du tänker, det här verkar
förvirrande. men det är det inte så du kan vara lugn. Jag håller bara på att
gunga på kanten till psykos.

 Jag satt i alla fall där, i en orangefärgad soffa med en vit bok i handen.
Det fanns ingen bild eller något på den, bara en titel, vilken är oväsentlig.
Det var en ungdomsbok kan vi säga. Den handlade om ungdomar och vände sig nog
också främst till ungdomar. Folk som dig och mig, han och hon, kanske han där
borta också, trots att han inte är ungdom.
Det var en bra bok, jag läste trettio sidor. Den var bra för jag tappade hela
tiden bort vad jag läste i min iver att försöka besvara alla de frågor jag
ställde mig själv, inspirerad av den här boken. Tonårsfrågornas tonårsfråga:
Vem fan är jag?

"Välkommen in, välkommen in. till min ölstuga som inte finns"

 Tog jag nu bort dej, käre läsare, käre bevittnare av mitt liv och besvarare
av frågor och bevittnare av min alldeles egna dokusåpa, skapare av
mitt jag; Du. Försvann Du, låt säga att Du dog. -För att göra saker enkla.
Du dör. Vad händer med mig då: Jag försvinner.
Nej, inte som Tom hanks i Cast away, inte som författare vars böcker ges ut
anonymt, de bevittnas. Cast away såg du ju eller hur? Och författaren läser
sina recensioner.

 Men skulle du, käre publik dö, så skulle nog även jag upphöra. Ett icke ekande,
icke ljudande sus skulle -inte- för evigt ljuda i sakta mak över globen så som
vi trodde att den såg ut, så som vi fått den uppvisad för oss. Rund, blå, grön.
Och någonstans där nere, skulle jag -inte- stå, ensam, och därför död.
-Eller hur?
-

 Jag sa upp ett konto jag hade på ett Internetforum idag. Eller nej, jag postade
ett sista hejdå, gav en vag förklaring och loggade ut för sista gången innan jag
rensade cookies.
Det här är riktigt deprimerande, bara skogen återstår, ett mörker, ett svart
tjockt mörker där jag inte ser min egen hand. Stubbar, stenar. Likt tjära flyter
bristen av mig själv fram.

 När fan hände det här? När slutade jag finnas? Eller; när började jag sluta
existera utan er hjälp?

Jag är övertygad om att jag som en nyfödd skrikande hög av kött och blod inte
krävde den här bekräftelsen av min egen existens genom författandet av HELT
meningslösa texter likt den här. Allt jag krävde var luft och näring. Syre och
Vatten!!! (och lite kärlek också vore ju inte fel)
Nu, fördärvad och skakande, svettig och rädd, fattig och smutsig, ensam.
Levande? Det vet bara du.

 Kanske, kanske kanske kan jag gå nu, gå ut och börja om, supa, för att någonsin
orka vakna. Dö, För att någonsin kunna leva. Vilken jävla motsägelse.